Inblick och utblick

Skrämmande om lärarutbildningen

I DN skriver Maciej Zaremba, med sedvanlig skärpa, om Lärarhögskolan i Stockholm. I en artikelserie på tre delar, publicerad 17/2, 18/2 och 19/2, beskriver Zaremba en utbildning som hotas av haveri på grund av missbruk av den lagstiftning som ska skydda studenterna. Artikeln radar upp exempel på studenter som anmäler skolan för diskriminering baserat på skruvade tolkningar av ordval, utgångspunkten att ”alla har rätt till examen”, eller vad som framstår som enbart en vilja till konflikt. En homosexuell student som ansåg sitt underkännande vara en funktion av sin sexuella läggning (vilket är olagligt) ansåg sig samtidigt vara osynliggjord eftersom läraren sagt sig inte känna till läggningen, trots att hon kommit ut någon månad tidigare.

Jag tänker inte skriva något långt inlägg om precis vad som är fel, vad som borde göras och vad konsekvenserna kommer att bli. Om man vill kan man läsa igenom de dryga trehundra blogginlägg som redan har gjorts i samband med frågan, det torde finnas varje rimlig kombination av åsikter där någonstans. Jag nöjer mig med att konstatera att

• Artikelserien är lång, men bör läsas av alla och envar. 
• En lag som lägger bevisbördan på den anklagade, och där den subjektiva upplevelsen av offret är en fullgod grund för åtgärder, kräver ansvarstagande användning.
• Tanken på att alla, oavsett förutsättningar, kan bli [insert vad som helst – i det här fallet lärare] är för mig främmande. Lärarhögskolans roll är att hjälpa studenter att bli lärare, men det kan inte vara rimligt att man ska sänka kraven så alla godkänns, eftersom man är rädd för att annars stämmas. Jag kan inte tänka mig att man får vara elektriker om man ständigt kortsluter saker…
• Att denna snedvridna syn på vad utbildning innebär finns just på Lärarhögskolan gör saken ännu värre – detta är ju de personer som ska forma framtidens utbildning genom att verka i den under 30-40 år.
• Maciej Zaremba är oerhört läsvärd, men det är synd att han inte lyckas avhålla sig från raljans i seriens senare delar. Varje gång som situationens allvar ger vika för konflikter och personangrepp sänker vi oss till att spela just det spel som är så skadligt för Lärarhögskolan.

Jag är medveten om att Zarembas artiklar till sin natur liknar en partsinlaga, och ger den ena sidan av problemet. Jag vill på intet sätt påskina att problemet med heteronormativitet är påhittat eller överdrivet – men problemet måste hanteras med förnuft, och med respekt för de människor som är inblandade.

När tystnaden sprider sig över institutioner kan det ses som en kortsiktig seger, där varje persons ”rätt” att slippa varje obehaglighet utövas. Men när tystnaden är en konsekvens av en allmänt spridd rädsla, då torde det vara uppenbart för alla inblandade att vi lider enorma förluster i längden. En akademi som på fullt allvar menar att det är viktigare att tänka rätt (och att ”rätt” avgörs av hur man slipper konflikter”) än att tänka fritt, kan i längden inte uppfylla sitt utbildningsuppdrag. Är detta verkligen vartåt vi strävar?

Läsvärt är även svaret från Linda Elstad, förbundsordförande Sveriges Förenade HBTQ-studenter, SFQ, Zarembas svar på detta, DN:s chatt med Zaremba, samt de otaliga bloggar som behandlar ämnet.