Nu är det ganska precis ett år sedan jag sa att jag skulle blogga i ett år för att se hur det var. Det är nog ingen som tycker att jag överdriver om jag säger att bloggen inte direkt har präglats av livlig aktivitet under hela året… I allt väsentligt lade jag ner bloggandet någonstans i mitten av mars, men ett projekt kräver förstås en utvärdering, och det kan ju vara lämpligt att göra när den planerade projekttiden är till ända.

Målet med bloggen var att få ett utlopp för min lust att berätta för världen hur jag reagerar på diverse olika saker, och/eller hur resten av världen bör tänka och tycka – ungefär det jag gör via ICQ/MSN, i scouterna, på studentpuben och i många andra sammanhang. Som randvärden till detta mål satte jag dessutom upp att jag ville hålla rimligt hög kvalitet på mina inlägg, och att jag inte ville blogga om personliga saker, såsom vad jag ätit till lunch eller hur mina tentor har gått.

Det visade sig dock ganska snart att det tog längre tid att skriva inlägg som uppfyllde de här målen än vad jag räknat med, och reaktionen blev som märktes – jag slutade skriva. Förutom det något förmätna i att bedöma sin egen kvalitet så tycker jag dock att jag har hållit mig inom randvärdena. Även när jag insåg att jag inte hade tid/ork att skriva ordentliga inlägg motstod jag frestelsen att istället berätta om vad jag gjort under helgen eller kåsera över hur svårt det är att skriva blogginlägg (Gud vet att jag skrivit innehållslösa texter i andra forum, så det var en uppenbar fälla att ramla i). Däremot har själva huvudmålet givetvis inte uppnåtts – dvs, jag har ju strängt taget inte bloggat i mer än cirka två månader.

Så, hur utvärderar vi projektet? Projektmålet uppfylldes inte. Projektets effektmål (att ta reda på hur det är att ha en seriös blogg) kan man nog säga har uppfyllts, och de önskvärda lärdomarna har dragits. Dessutom var det roligt under tiden jag jobbade på det.

Allt som allt, ett trevligt projekt som nu får sägas vara även formellt avslutat. Det är inte uteslutet att jag kommer ta upp bloggandet igen, men jag skulle inte hålla andan i väntan på det…

Stort tack till alla som har läst och kommenterat!

I DN skriver Maciej Zaremba, med sedvanlig skärpa, om Lärarhögskolan i Stockholm. I en artikelserie på tre delar, publicerad 17/2, 18/2 och 19/2, beskriver Zaremba en utbildning som hotas av haveri på grund av missbruk av den lagstiftning som ska skydda studenterna. Artikeln radar upp exempel på studenter som anmäler skolan för diskriminering baserat på skruvade tolkningar av ordval, utgångspunkten att ”alla har rätt till examen”, eller vad som framstår som enbart en vilja till konflikt. En homosexuell student som ansåg sitt underkännande vara en funktion av sin sexuella läggning (vilket är olagligt) ansåg sig samtidigt vara osynliggjord eftersom läraren sagt sig inte känna till läggningen, trots att hon kommit ut någon månad tidigare.

Jag tänker inte skriva något långt inlägg om precis vad som är fel, vad som borde göras och vad konsekvenserna kommer att bli. Om man vill kan man läsa igenom de dryga trehundra blogginlägg som redan har gjorts i samband med frågan, det torde finnas varje rimlig kombination av åsikter där någonstans. Jag nöjer mig med att konstatera att

• Artikelserien är lång, men bör läsas av alla och envar. 
• En lag som lägger bevisbördan på den anklagade, och där den subjektiva upplevelsen av offret är en fullgod grund för åtgärder, kräver ansvarstagande användning.
• Tanken på att alla, oavsett förutsättningar, kan bli [insert vad som helst - i det här fallet lärare] är för mig främmande. Lärarhögskolans roll är att hjälpa studenter att bli lärare, men det kan inte vara rimligt att man ska sänka kraven så alla godkänns, eftersom man är rädd för att annars stämmas. Jag kan inte tänka mig att man får vara elektriker om man ständigt kortsluter saker…
• Att denna snedvridna syn på vad utbildning innebär finns just på Lärarhögskolan gör saken ännu värre – detta är ju de personer som ska forma framtidens utbildning genom att verka i den under 30-40 år.
• Maciej Zaremba är oerhört läsvärd, men det är synd att han inte lyckas avhålla sig från raljans i seriens senare delar. Varje gång som situationens allvar ger vika för konflikter och personangrepp sänker vi oss till att spela just det spel som är så skadligt för Lärarhögskolan.

Jag är medveten om att Zarembas artiklar till sin natur liknar en partsinlaga, och ger den ena sidan av problemet. Jag vill på intet sätt påskina att problemet med heteronormativitet är påhittat eller överdrivet – men problemet måste hanteras med förnuft, och med respekt för de människor som är inblandade.

När tystnaden sprider sig över institutioner kan det ses som en kortsiktig seger, där varje persons ”rätt” att slippa varje obehaglighet utövas. Men när tystnaden är en konsekvens av en allmänt spridd rädsla, då torde det vara uppenbart för alla inblandade att vi lider enorma förluster i längden. En akademi som på fullt allvar menar att det är viktigare att tänka rätt (och att ”rätt” avgörs av hur man slipper konflikter”) än att tänka fritt, kan i längden inte uppfylla sitt utbildningsuppdrag. Är detta verkligen vartåt vi strävar?

Läsvärt är även svaret från Linda Elstad, förbundsordförande Sveriges Förenade HBTQ-studenter, SFQ, Zarembas svar på detta, DN:s chatt med Zaremba, samt de otaliga bloggar som behandlar ämnet.

Under Strecket på SvD berättas idag att Immanuel Kants bok ”Über Pädagogik” har översatts till svenska. Den gode filosofen verkar ha en hel del tankar om uppfostran (framförallt i skolåldern) – vissa av dem kanske inte helt i linje med vad vi tycker numera, andra lika giltiga nu som förr. Så om man varsamt ignorerar att ”förströelse uppfattar han som all uppfostrans fiende; romanläsning är mest till skada” kan man finna stöd för den mycket moderna åsikten att barn ingalunda mår bäst av att alltid få som de vill. Inte heller bör barnet skambeläggas (stoppar det fingrarna i munnen ska det upplysas om att sådant inte är brukligt, inte åthutas med ett ”Fy, skäms!”), såvida det inte ljuger.

Intressantast är dock Kants tankar om var uppfostran ska syfta till. Frågan är viktig för filosofen, som menar att uppfostran är det som skiljer människan från djuren – ”Människan kan bara bli människa genom uppfostran”. För Kant går syftet hand i hand med hans övriga moralfilosofi; syftet med att uppfostra ett barn är att det när det blivit vuxet ska följa det kategoriska imperativet. Detta uppnås under det sista stadiet av uppfostran, moraliseringen – de tre föregående är disciplinering (lära sig att man inte bara kan göra som man vill), kultivering (lära sig färdigheter, som läsning och musik) och civilisering (lära sig det som idag kallas social kompetens).

Kan verkar över huvud taget ha en mycket mer välvillig inställning till ordet ”disciplin” än vad som(åtminstone artikelförfattaren anser) är gängse i samhället. Kant såg, på ett sätt som är främmande i mycket av dagens debatt, disciplin inte som en motsats till frihet, utan snarare som en förutsättning (ett resonemang som påminner det Tom Holland för om spartanerna, i sin utmärkta bok ”Persian Fire”). Kant skiljer dock på den eftersträvansvärda disciplinen och det han kallar dressyr, kadaverdisciplin utan eftertanke, lydnad som egenvärde – istället handlar allt, enligt Kant, om att lära barnet att tänka själv, men i sina tankar följa vissa eftersträvansvärda moraliska principer (som det kategoriska imperativet).

Uppfostran med syfte att skapa självständigt tänkande individer med en tydlig moralisk kompass, och med disciplin som ett viktigt verktyg, men inte som egenvärde – det låter som att scoutrörelsen varit framme och kikat lite i boken…

Intressant var det i alla fall, och boken skulle säkert vara ett välkommet tillskott till litteraturen för såväl professionella pedagoger som oss amatörer.

I SvD kan man idag läsa om hur en förskola i Gällivare har infört förbud mot randiga och prickiga kläder – barnen ska ha enfärgat på sig när de kommer, annars får de låna något av de kvarglömda plagg som alltid tycks finnas i skolor, scoutlokaler och på dagis. Anledningen är inte någon plöstlig estetisk kampanj, utan får nog betecknas som ett sätt att handikappsanpassa arbetsplatsen – förskolan har nämligen en lärare vars migrän triggas av kontrasterna i klädernas färger.

- Det är synd om den anställde och därför har jag tillrättalagt miljön. Personen i fråga måste ju kunna jobba, säger Maj Norberg, rektor vid förskolan, enligt artikeln. Själv vet jag inte helt vad jag ska säga. Jag vill ogärna avfärda vad som säkert är ett allvarligt hälsoproblem för läraren i fråga. Men man frågar sig ändå, är det rimligt att kunna ställa sådana krav på sin arbetsplats? Och om man är så känslig att man får migrän av randiga tröjor, är en förskola (knappast en miljö känd för lugn och ro) en lämplig arbetsplats?

I slutänden handlar det ju om vilken inställning vi har till olika förmågor att arbeta, och hur långt samhället ska gå för att anpassa en situation till den enskildes behov. Kanske vore det bättre att lägga resurserna på att hitta ett arbete i en miljö där personen mår bra, än att utgå från att jobbet är rätt, men måste förändras tills det passar?

I NyTeknik kan man läsa om att Vattenfall vill använda det danska kolkraftverket på Nordjylland som försöksanläggning för avskiljning och nedgrävning av koldioxid (CCS, Carbon Capture and Sequestration). I korthet är tanken att man skiljer koldioxiden från resten av avgaserna (det kan göras på flera olika sätt, i Nordjylland vill man använda ”post-combustion”). Koldioxiden pumpas sedan ner i marken, på ställen där geologiska förhållanden gör att den stannar kvar. Problemet löst!

Riktigt så enkelt är det förstås inte, det kvarstår såväl tekniska som ekonomiska frågor. Avskiljning kräver en hel del energi, och det gör självklart även den övriga hanteringen. Man måste dessutom titta kritiskt på riskerna för läckage. Även om försök på Statoils oljefält Sleipner och Snøhvit (där man avskiljer CO2 från naturgasen och pumpar ner igen) hittills tyder på god säkerhet mot läckage krävs förstås mer kunskap innan vi utropar kolkraften som (potentiellt) koldioxidfri.

Trots detta tror jag CCS är en viktig del av övergången till ett mer hållbart energisystem. Varje del av teknikkedjan (avskiljande, transport, lagring) finns redan idag, och (vilket är viktigt!) vi kan utveckla tekniken för att sättas in på befintliga kraftverk – med dagens tillväxttakt inom kolkraftindustrin (bland annat, men inte uteslutande, i Kina) har vi inte råd att vänta ut nybyggda kraftverk tills de når slutet av sin ekonomiska livstid.

Visst kan man, om man vill, betrakta det som ett allvarligt fall av ”out of sight, out of mind”. Jag väljer dock att se det som en spännande teknikutveckling, som inte blir dålig bara för att man skämtsamt kan sammanfatta det som ”gräv ner skiten så vi slipper se den”.

Nordjylland är för övrigt inte det enda stället som Vattenfall utvecklar CCS på. I Tyskland byggs just nu ett 30 MW pilotprojekt med oxyfuel (en annan avskiljningsmetod, där kolet förbränns i en atmosfär bestående av syre och recirkuleradkoldioxid). Det kommer bli spännande att följa hur detta utvecklar sig de närmsta åren! Pilotprojektet kan man läsa om på tyska Wikipedia - hittade tyvärr inget på svenska eller engelska.

Till sist, på tal om miljöfrågor – Wulffmorgenthaler har synpunkter på hur vi pratar om miljö med de yngre delarna av samhället =)

Skillnaden mellan verkliga och påhittade personer verkar vara på väg att försvinna – i varje fall för vissa britter. I en studie gjord av den brittiska TV-kanalen UKTV Gold visar det sig att påfallande många tror att påhittade personer verkligen har levat, eller att verkliga personer bara är fiktion. Att förvirring råder över vad som är verklighet och myt i frågan om stråtrövaren Dick Turpin (påhittad enligt UKTV, kärna av sanning enligt Wikipedia), eller drottning Boudica (har funnits enligt båda) är förståeligt – men när 23% uppger att de tror att Winston Chuyrchill aldrig existerat, då känns det onekligen dystert.

Studien, som även citeras i SvD, är ett hårt slag för oss som envist hävdar Storbritanniens kulturella och historiska överlägsenhet över exempelvis USA. Kanske kommer vi framöver få se klipp på YouTube där britter svarar fel på ”uppenbara” frågor istället för amerikaner, så vi europeer (well, förutom just britterna då) får känna oss överlägsna.

Samtidigt kanske man ska vara tacksam över att studien inte görs i Sverige, eftersom det finns en uppenbar risk att folk helt enkelt vet mindre än vad vi tror. Undrar hur många svenskar som skulle säga att Gustav Vasa var en myt, eller att Carl Hamilton (agenten, inte folkpartisten) faktiskt har funnits?

I Aftonbladet skriver Lotta Gröning att IKEA nu ska satsa på geotermisk energi. Ett bra initiativ, inte minst som det är en del av en uttalad policy om att helt gå över till förnyelsebar energi. Bergvärme och jordvärme (och, numera kan man även få jordkyla) har absolut potential, även om det i ett energisystem med kolkraft på marginalen ibland kan ifrågasättas om det är bättre eller sämre än att elda lokalt med fossila bränslen (det värme du får ut per mängd elenergi i ett geotermiskt system är jämförbart med värmet som du måste använda i ett kondenskraftverk för att skapa just så mycket elenergi).

Samtidigt är marginalel inte alltid det självklara sättet att räkna på. Det nordiska kraftsystemet kommer sannolikt ha kolkraft på marginalen under en lång tid framöver, men det beror mindre på hur mycket el vi gör av med, och mer på hur de olika produktionssättens teknologier ser ut. Om fler installerar värmepumpar kommer kraftproduktionen tvingas öka, och det sker i hög utsträckning med vindkraft – man kan alltså även räkna på den strukturella marginalen, som ger betydligt ”bättre” siffror. (Om man vill kan man förstås se det som en svaghet för resonemanget att man kan välja sätt att räkna på. Tyvärr är det nog ofrånkomligt…).

För en roande, om än kanske något förenklad, genomgång av hur mycket Sverige faktiskt betalade för Älvsborgs fästning, rekommenderas Pang Prego från måndag 28/1. 31:20 in på klippet ges en mycket uppfriskande liten historielektion. Tipstack till Pernilla!

Vad lär vi oss av detta? För det första, betalar man 150 000 riksdaler för en borg kan det vara läge att satsa på att stärka sin äganderätt. Man får lätt en bild av hur Johan III förnöjt såg till att få ett skrivet kvitto på fästningen och därmed lät sig nöja… För det andra, Göteborgs särställning i landet torde vara styrkt med tanke på hur högt den värderats inte en, utan två gånger. Och för det tredje. Enligt Pang Prego motsvarar den andra lösensumman en dryg biljon i dagens penningvärde. Antag att vi behållit pengarna. Låt dem växa med någon slags genomsnittlig tillväxt – vad hade vi kunnat få för dem istället?

På www.historia.se, en sida inriktad på statistisk historia, kan man jämföra olika årtal (dock inte längre tillbaka än år 1800) för att få en bild av till exempel tillväxten under tiden. För 1800-2005 anges en tillväxt av nästan 190 ggr. 190 biljoner kronor, vad kunde vi göra med dem, om man investerat pengarna i något annat än att köpa tillbaka borgen?

I DN kan man läsa att den morddömde läkarstudenten vid Karolinska Institutet nu har fråntagits behörigheten att läsa vidare. Inte på grund av sitt brott, utan för att betyget han antogs på visade sig vara en förfalskning, något som upptäcktes vid den granskning av fallet som gjordes. Smidigt, kan man tycka – en person som många upplever problematisk att ha som läkare blir av med möjligheten att bli det, utan att man för den sakens skull tvingas explicit frånta honom behörigheten som konsekvens av ett brott han dömts för men vars straff han faktiskt avtjänat. Hade det varit ett land vars rättsäkerhet man fäst mindre tilltro till än Sverige skulle det ha varit svårt att inte tänka sig att lösningen var fabricerad…

Samtidigt tycker jag det är lite problematiskt att frågan nu inte prövas ordentligt. Kan man bli läkare om man har dömts för mord? Rektor på Karolinska Institutet verkar inte tycka det. ”- Ska morddömda kunna utbilda sig till läkare? Regeringen borde överväga, ja, se till att, dessa ansökningar körs mot brottsregistret. Det görs redan nu till lärarutbildningarna. Och vilka brott är det i så fall mer än mord som man inte får ha begått?” säger rektorn i DN:s artikel. Även de artiklar som publicerades i samband med avslöjandet i höstas var tydligt inriktade på att det var ett systemfel om en dömd mördare kunde bli läkare.

Jag är själv mer kluven i frågan. Inte så att jag med glädje skulle gå till en läkare som jag visste hade begått grova brott, självklart. Men som alltid handlar det om mer än bara personliga känslor när man bygger ett system av de som får och de som inte får. För dessvärre sätter den folkstorm som blåste upp i höstas fingret på en ganska öm punkt i samhället – vi bygger vårt rättsystem på principen om rehabiliterande vård, och som princip ska man efter ett avtjänat fängelsestraff anses ha sonat sitt brott och återupptas i samhället. Men vi verkar inte direkt fästa någon tilltro till denna princip.

När man nu har lyckats undvika att ta ställning i just detta fall vore det dock inte fel att försöka besvara den fråga som KI:s rektor ställer sig. De som med sådan emfas inskärper att en mördare inte kan bli läkare bör även svara på vilka andra brott som man inte får ha begått. Och vilka övriga yrken som ska låsas. Kan man vara revisor, kärnkraftsinspektör, yrkesmilitär eller jurist? Klarar man sig om man inte mördat någon, utan ”bara” misshandlat? Hotat? Stulit? Jag misstänker att det är svårare att svara stringent på de frågorna än det är att säga ”Staten måste förbjuda”.

För övrigt kan jag inte annat än att hålla med KI:s rektor på en annan punkt – det kan inte vara acceptabelt att man kan komma in på vare sig läkarutbildningen eller någon annan med förfalskade betyg. En kommentar från VHS:s sida om hur de tänker agera vore nog på sin plats.

För en tid sedan publicerades en intressant artikel på Svenska Dagbladets ”Under Strecket”, om en teori som kanske är mer underhållande än sannolik. Det är en fortsättning på en gammal tradition av att hävda att de platser som talas om i gamla myter (i detta fall Illiaden och Odyssén) är belägna på ett eller annat ställe, gärna där man själv råkar bo. Enligt artikeln har den italienske författaren Felice Vinci i sin bok argumenterat för att det hav som Odysseus irrar runt på är Östersjön – Troja ligger i sydöstra Findland, Ithaka (Odysseus hemö) i den danska skärgården söder om Fyn, etc.

Vince menar att de nordiska länderna för ca 4000 år sedan upplevde en guldålder, med behagligt klimat, högkultur och utvecklad handel. Under denna tid ska det trojanska kriget ha utspelat sig, men klimatförändringar skiftade senare Europas kulturella center söderut, till Medelhavet.

Trovärdigt? Nja, jag är nog skeptisk. Även om författaren är italiensk och därför inte lika enkelt kan avfärdas som handlandes i någon form av egenintresse kan man inte undgå att jämföra med Olof Rudbecks försök att med kanska luftig argumentation placera Atlantis till Skandinavien. Däremot är det intressant att notera att Vince själv påpekar att teorin är falsifierbar, en antik högkultur i Skandinavien skulle givetvis ha lämnat arkeologiska spår efter sig. Jag tror dock jag väljer att se den som inte bara falsifierbar utan även falsifierad – det råder knappast någon brist på utgrävningar, jag tror inte det är för djärvt att säga ”vi skulle ha hittat något”.

Icke desto mindre var det en intressant artikel – och vill man kan man ju läsa boken med motiveringen att författaren är kärnfysiker. Kanske är den något fantasifulla tolkningen helt enkelt ett utryckssätt för den frihet man upplever när man rör sig från en vetenskap till en annan. Och sämre anledningar till att skriva böcker kan man ju hitta på.