I DN skriver Maciej Zaremba, med sedvanlig skärpa, om Lärarhögskolan i Stockholm. I en artikelserie på tre delar, publicerad 17/2, 18/2 och 19/2, beskriver Zaremba en utbildning som hotas av haveri på grund av missbruk av den lagstiftning som ska skydda studenterna. Artikeln radar upp exempel på studenter som anmäler skolan för diskriminering baserat på skruvade tolkningar av ordval, utgångspunkten att ”alla har rätt till examen”, eller vad som framstår som enbart en vilja till konflikt. En homosexuell student som ansåg sitt underkännande vara en funktion av sin sexuella läggning (vilket är olagligt) ansåg sig samtidigt vara osynliggjord eftersom läraren sagt sig inte känna till läggningen, trots att hon kommit ut någon månad tidigare.

Jag tänker inte skriva något långt inlägg om precis vad som är fel, vad som borde göras och vad konsekvenserna kommer att bli. Om man vill kan man läsa igenom de dryga trehundra blogginlägg som redan har gjorts i samband med frågan, det torde finnas varje rimlig kombination av åsikter där någonstans. Jag nöjer mig med att konstatera att

• Artikelserien är lång, men bör läsas av alla och envar. 
• En lag som lägger bevisbördan på den anklagade, och där den subjektiva upplevelsen av offret är en fullgod grund för åtgärder, kräver ansvarstagande användning.
• Tanken på att alla, oavsett förutsättningar, kan bli [insert vad som helst - i det här fallet lärare] är för mig främmande. Lärarhögskolans roll är att hjälpa studenter att bli lärare, men det kan inte vara rimligt att man ska sänka kraven så alla godkänns, eftersom man är rädd för att annars stämmas. Jag kan inte tänka mig att man får vara elektriker om man ständigt kortsluter saker…
• Att denna snedvridna syn på vad utbildning innebär finns just på Lärarhögskolan gör saken ännu värre – detta är ju de personer som ska forma framtidens utbildning genom att verka i den under 30-40 år.
• Maciej Zaremba är oerhört läsvärd, men det är synd att han inte lyckas avhålla sig från raljans i seriens senare delar. Varje gång som situationens allvar ger vika för konflikter och personangrepp sänker vi oss till att spela just det spel som är så skadligt för Lärarhögskolan.

Jag är medveten om att Zarembas artiklar till sin natur liknar en partsinlaga, och ger den ena sidan av problemet. Jag vill på intet sätt påskina att problemet med heteronormativitet är påhittat eller överdrivet – men problemet måste hanteras med förnuft, och med respekt för de människor som är inblandade.

När tystnaden sprider sig över institutioner kan det ses som en kortsiktig seger, där varje persons ”rätt” att slippa varje obehaglighet utövas. Men när tystnaden är en konsekvens av en allmänt spridd rädsla, då torde det vara uppenbart för alla inblandade att vi lider enorma förluster i längden. En akademi som på fullt allvar menar att det är viktigare att tänka rätt (och att ”rätt” avgörs av hur man slipper konflikter”) än att tänka fritt, kan i längden inte uppfylla sitt utbildningsuppdrag. Är detta verkligen vartåt vi strävar?

Läsvärt är även svaret från Linda Elstad, förbundsordförande Sveriges Förenade HBTQ-studenter, SFQ, Zarembas svar på detta, DN:s chatt med Zaremba, samt de otaliga bloggar som behandlar ämnet.

Under Strecket på SvD berättas idag att Immanuel Kants bok ”Über Pädagogik” har översatts till svenska. Den gode filosofen verkar ha en hel del tankar om uppfostran (framförallt i skolåldern) – vissa av dem kanske inte helt i linje med vad vi tycker numera, andra lika giltiga nu som förr. Så om man varsamt ignorerar att ”förströelse uppfattar han som all uppfostrans fiende; romanläsning är mest till skada” kan man finna stöd för den mycket moderna åsikten att barn ingalunda mår bäst av att alltid få som de vill. Inte heller bör barnet skambeläggas (stoppar det fingrarna i munnen ska det upplysas om att sådant inte är brukligt, inte åthutas med ett ”Fy, skäms!”), såvida det inte ljuger.

Intressantast är dock Kants tankar om var uppfostran ska syfta till. Frågan är viktig för filosofen, som menar att uppfostran är det som skiljer människan från djuren – ”Människan kan bara bli människa genom uppfostran”. För Kant går syftet hand i hand med hans övriga moralfilosofi; syftet med att uppfostra ett barn är att det när det blivit vuxet ska följa det kategoriska imperativet. Detta uppnås under det sista stadiet av uppfostran, moraliseringen – de tre föregående är disciplinering (lära sig att man inte bara kan göra som man vill), kultivering (lära sig färdigheter, som läsning och musik) och civilisering (lära sig det som idag kallas social kompetens).

Kan verkar över huvud taget ha en mycket mer välvillig inställning till ordet ”disciplin” än vad som(åtminstone artikelförfattaren anser) är gängse i samhället. Kant såg, på ett sätt som är främmande i mycket av dagens debatt, disciplin inte som en motsats till frihet, utan snarare som en förutsättning (ett resonemang som påminner det Tom Holland för om spartanerna, i sin utmärkta bok ”Persian Fire”). Kant skiljer dock på den eftersträvansvärda disciplinen och det han kallar dressyr, kadaverdisciplin utan eftertanke, lydnad som egenvärde – istället handlar allt, enligt Kant, om att lära barnet att tänka själv, men i sina tankar följa vissa eftersträvansvärda moraliska principer (som det kategoriska imperativet).

Uppfostran med syfte att skapa självständigt tänkande individer med en tydlig moralisk kompass, och med disciplin som ett viktigt verktyg, men inte som egenvärde – det låter som att scoutrörelsen varit framme och kikat lite i boken…

Intressant var det i alla fall, och boken skulle säkert vara ett välkommet tillskott till litteraturen för såväl professionella pedagoger som oss amatörer.

I DN kan man läsa att den morddömde läkarstudenten vid Karolinska Institutet nu har fråntagits behörigheten att läsa vidare. Inte på grund av sitt brott, utan för att betyget han antogs på visade sig vara en förfalskning, något som upptäcktes vid den granskning av fallet som gjordes. Smidigt, kan man tycka – en person som många upplever problematisk att ha som läkare blir av med möjligheten att bli det, utan att man för den sakens skull tvingas explicit frånta honom behörigheten som konsekvens av ett brott han dömts för men vars straff han faktiskt avtjänat. Hade det varit ett land vars rättsäkerhet man fäst mindre tilltro till än Sverige skulle det ha varit svårt att inte tänka sig att lösningen var fabricerad…

Samtidigt tycker jag det är lite problematiskt att frågan nu inte prövas ordentligt. Kan man bli läkare om man har dömts för mord? Rektor på Karolinska Institutet verkar inte tycka det. ”- Ska morddömda kunna utbilda sig till läkare? Regeringen borde överväga, ja, se till att, dessa ansökningar körs mot brottsregistret. Det görs redan nu till lärarutbildningarna. Och vilka brott är det i så fall mer än mord som man inte får ha begått?” säger rektorn i DN:s artikel. Även de artiklar som publicerades i samband med avslöjandet i höstas var tydligt inriktade på att det var ett systemfel om en dömd mördare kunde bli läkare.

Jag är själv mer kluven i frågan. Inte så att jag med glädje skulle gå till en läkare som jag visste hade begått grova brott, självklart. Men som alltid handlar det om mer än bara personliga känslor när man bygger ett system av de som får och de som inte får. För dessvärre sätter den folkstorm som blåste upp i höstas fingret på en ganska öm punkt i samhället – vi bygger vårt rättsystem på principen om rehabiliterande vård, och som princip ska man efter ett avtjänat fängelsestraff anses ha sonat sitt brott och återupptas i samhället. Men vi verkar inte direkt fästa någon tilltro till denna princip.

När man nu har lyckats undvika att ta ställning i just detta fall vore det dock inte fel att försöka besvara den fråga som KI:s rektor ställer sig. De som med sådan emfas inskärper att en mördare inte kan bli läkare bör även svara på vilka andra brott som man inte får ha begått. Och vilka övriga yrken som ska låsas. Kan man vara revisor, kärnkraftsinspektör, yrkesmilitär eller jurist? Klarar man sig om man inte mördat någon, utan ”bara” misshandlat? Hotat? Stulit? Jag misstänker att det är svårare att svara stringent på de frågorna än det är att säga ”Staten måste förbjuda”.

För övrigt kan jag inte annat än att hålla med KI:s rektor på en annan punkt – det kan inte vara acceptabelt att man kan komma in på vare sig läkarutbildningen eller någon annan med förfalskade betyg. En kommentar från VHS:s sida om hur de tänker agera vore nog på sin plats.