Skrämmande om lärarutbildningen
2 mars 2008 at 13:39 | In politik, utbildning | 4 CommentsTags: kränkningar, lärarutbildning, normativitet
I DN skriver Maciej Zaremba, med sedvanlig skärpa, om Lärarhögskolan i Stockholm. I en artikelserie på tre delar, publicerad 17/2, 18/2 och 19/2, beskriver Zaremba en utbildning som hotas av haveri på grund av missbruk av den lagstiftning som ska skydda studenterna. Artikeln radar upp exempel på studenter som anmäler skolan för diskriminering baserat på skruvade tolkningar av ordval, utgångspunkten att ”alla har rätt till examen”, eller vad som framstår som enbart en vilja till konflikt. En homosexuell student som ansåg sitt underkännande vara en funktion av sin sexuella läggning (vilket är olagligt) ansåg sig samtidigt vara osynliggjord eftersom läraren sagt sig inte känna till läggningen, trots att hon kommit ut någon månad tidigare.
Jag tänker inte skriva något långt inlägg om precis vad som är fel, vad som borde göras och vad konsekvenserna kommer att bli. Om man vill kan man läsa igenom de dryga trehundra blogginlägg som redan har gjorts i samband med frågan, det torde finnas varje rimlig kombination av åsikter där någonstans. Jag nöjer mig med att konstatera att
- Artikelserien är lång, men bör läsas av alla och envar.
- En lag som lägger bevisbördan på den anklagade, och där den subjektiva upplevelsen av offret är en fullgod grund för åtgärder, kräver ansvarstagande användning.
- Tanken på att alla, oavsett förutsättningar, kan bli [insert vad som helst - i det här fallet lärare] är för mig främmande. Lärarhögskolans roll är att hjälpa studenter att bli lärare, men det kan inte vara rimligt att man ska sänka kraven så alla godkänns, eftersom man är rädd för att annars stämmas. Jag kan inte tänka mig att man får vara elektriker om man ständigt kortsluter saker…
- Att denna snedvridna syn på vad utbildning innebär finns just på Lärarhögskolan gör saken ännu värre – detta är ju de personer som ska forma framtidens utbildning genom att verka i den under 30-40 år.
- Maciej Zaremba är oerhört läsvärd, men det är synd att han inte lyckas avhålla sig från raljans i seriens senare delar. Varje gång som situationens allvar ger vika för konflikter och personangrepp sänker vi oss till att spela just det spel som är så skadligt för Lärarhögskolan.
Jag är medveten om att Zarembas artiklar till sin natur liknar en partsinlaga, och ger den ena sidan av problemet. Jag vill på intet sätt påskina att problemet med heteronormativitet är påhittat eller överdrivet – men problemet måste hanteras med förnuft, och med respekt för de människor som är inblandade.
När tystnaden sprider sig över institutioner kan det ses som en kortsiktig seger, där varje persons ”rätt” att slippa varje obehaglighet utövas. Men när tystnaden är en konsekvens av en allmänt spridd rädsla, då torde det vara uppenbart för alla inblandade att vi lider enorma förluster i längden. En akademi som på fullt allvar menar att det är viktigare att tänka rätt (och att ”rätt” avgörs av hur man slipper konflikter”) än att tänka fritt, kan i längden inte uppfylla sitt utbildningsuppdrag. Är detta verkligen vartåt vi strävar?
Läsvärt är även svaret från Linda Elstad, förbundsordförande Sveriges Förenade HBTQ-studenter, SFQ, Zarembas svar på detta, DN:s chatt med Zaremba, samt de otaliga bloggar som behandlar ämnet.
Randigt och prickigt – barnens senaste vapen mot lärarna
14 februari 2008 at 19:31 | In politik | 5 CommentsTags: arbete, hälsa, politik, utbildning
I SvD kan man idag läsa om hur en förskola i Gällivare har infört förbud mot randiga och prickiga kläder – barnen ska ha enfärgat på sig när de kommer, annars får de låna något av de kvarglömda plagg som alltid tycks finnas i skolor, scoutlokaler och på dagis. Anledningen är inte någon plöstlig estetisk kampanj, utan får nog betecknas som ett sätt att handikappsanpassa arbetsplatsen – förskolan har nämligen en lärare vars migrän triggas av kontrasterna i klädernas färger.
- Det är synd om den anställde och därför har jag tillrättalagt miljön. Personen i fråga måste ju kunna jobba, säger Maj Norberg, rektor vid förskolan, enligt artikeln. Själv vet jag inte helt vad jag ska säga. Jag vill ogärna avfärda vad som säkert är ett allvarligt hälsoproblem för läraren i fråga. Men man frågar sig ändå, är det rimligt att kunna ställa sådana krav på sin arbetsplats? Och om man är så känslig att man får migrän av randiga tröjor, är en förskola (knappast en miljö känd för lugn och ro) en lämplig arbetsplats?
I slutänden handlar det ju om vilken inställning vi har till olika förmågor att arbeta, och hur långt samhället ska gå för att anpassa en situation till den enskildes behov. Kanske vore det bättre att lägga resurserna på att hitta ett arbete i en miljö där personen mår bra, än att utgå från att jobbet är rätt, men måste förändras tills det passar?
Slutstuderat för den morddömde läkarstudenten
27 januari 2008 at 16:26 | In politik, utbildning | 2 CommentsTags: brott och straff, politik, utbildning
I DN kan man läsa att den morddömde läkarstudenten vid Karolinska Institutet nu har fråntagits behörigheten att läsa vidare. Inte på grund av sitt brott, utan för att betyget han antogs på visade sig vara en förfalskning, något som upptäcktes vid den granskning av fallet som gjordes. Smidigt, kan man tycka – en person som många upplever problematisk att ha som läkare blir av med möjligheten att bli det, utan att man för den sakens skull tvingas explicit frånta honom behörigheten som konsekvens av ett brott han dömts för men vars straff han faktiskt avtjänat. Hade det varit ett land vars rättsäkerhet man fäst mindre tilltro till än Sverige skulle det ha varit svårt att inte tänka sig att lösningen var fabricerad…
Samtidigt tycker jag det är lite problematiskt att frågan nu inte prövas ordentligt. Kan man bli läkare om man har dömts för mord? Rektor på Karolinska Institutet verkar inte tycka det. ”- Ska morddömda kunna utbilda sig till läkare? Regeringen borde överväga, ja, se till att, dessa ansökningar körs mot brottsregistret. Det görs redan nu till lärarutbildningarna. Och vilka brott är det i så fall mer än mord som man inte får ha begått?” säger rektorn i DN:s artikel. Även de artiklar som publicerades i samband med avslöjandet i höstas var tydligt inriktade på att det var ett systemfel om en dömd mördare kunde bli läkare.
Jag är själv mer kluven i frågan. Inte så att jag med glädje skulle gå till en läkare som jag visste hade begått grova brott, självklart. Men som alltid handlar det om mer än bara personliga känslor när man bygger ett system av de som får och de som inte får. För dessvärre sätter den folkstorm som blåste upp i höstas fingret på en ganska öm punkt i samhället – vi bygger vårt rättsystem på principen om rehabiliterande vård, och som princip ska man efter ett avtjänat fängelsestraff anses ha sonat sitt brott och återupptas i samhället. Men vi verkar inte direkt fästa någon tilltro till denna princip.
När man nu har lyckats undvika att ta ställning i just detta fall vore det dock inte fel att försöka besvara den fråga som KI:s rektor ställer sig. De som med sådan emfas inskärper att en mördare inte kan bli läkare bör även svara på vilka andra brott som man inte får ha begått. Och vilka övriga yrken som ska låsas. Kan man vara revisor, kärnkraftsinspektör, yrkesmilitär eller jurist? Klarar man sig om man inte mördat någon, utan ”bara” misshandlat? Hotat? Stulit? Jag misstänker att det är svårare att svara stringent på de frågorna än det är att säga ”Staten måste förbjuda”.
För övrigt kan jag inte annat än att hålla med KI:s rektor på en annan punkt – det kan inte vara acceptabelt att man kan komma in på vare sig läkarutbildningen eller någon annan med förfalskade betyg. En kommentar från VHS:s sida om hur de tänker agera vore nog på sin plats.
Hur mår USA:s demokrati?
16 januari 2008 at 18:20 | In politik | 3 CommentsTags: demokrati, politik, USA
Fick en intressant länk av Sara-Linnéa i går, till en (visserligen något gammal) artikel av Naomi Wolf i The Huffington Post. Artikeln handlar om ”Ten Steps To Close Down an Open Society”, och gör jämförelser mellan utvecklingen i USA efter elfte september och hur olika samhällen under 1900-talet utvecklats i riktning mot diktatur. Framförallt Tyskland, Italien och Kina jämförs, men också Tjeckoslovakien, Chile och andra länder.
Författarens huvudtes är inte enbart att USA:s demokratiska struktur sakta men säkert eroderas, utan också att detta får ske delvis för att det amerikanska folket i allmänhet är så ovana vid tanken på sin demokrati som hotad att man inte ser behovet av att försvara den. Huruvida detta är sant är förstås svårt att uttala sig om, men jag noterade att min instinktiva reaktion på artikeln är att avfärda den för att ”det kan inte hända i USA” – precis den sorts reaktion som gör att man inte finner det värt att motverka utvecklingen. Jämförelsen mellan Guantanamobasen och Gulag är elak och känns djupt orättvis, men det gör inte att den saknar relevans.
Intressant är också att notera att artikelförfattaren i slutet av artikeln påpekar att detta inte är ett problem som är begränsat till Bushadministrationen, eller ens till en republikansk president, utan pekar på risken att oavsett vem som väljs kommer nästa president frestas att använda sina nya maktmedel för att göra det som han eller hon anser vara nödvändigt för samhället. Hur reagerar vi då? Europa har i min mening vant sig vid att allt som är dåligt med USA beror på Bush, och republikanerna. Vad blir reaktionen om nyvald president använder sina utomordentliga befogenheter till att på ett odemokratiskt sätt genomdriva radikalt minskade utsläpp av växthusgaser?
Baserat på magkänsla tror jag inte att USA kommer komma i närheten av den ofrihet som Tyskland hade på 30-talet, eller Chile under Pinochet. Men det finns onekligen en del oroande tendenser, och oron för dessa förtjänar att tas på allvar.
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
