Skillnaden mellan verkliga och påhittade personer verkar vara på väg att försvinna – i varje fall för vissa britter. I en studie gjord av den brittiska TV-kanalen UKTV Gold visar det sig att påfallande många tror att påhittade personer verkligen har levat, eller att verkliga personer bara är fiktion. Att förvirring råder över vad som är verklighet och myt i frågan om stråtrövaren Dick Turpin (påhittad enligt UKTV, kärna av sanning enligt Wikipedia), eller drottning Boudica (har funnits enligt båda) är förståeligt – men när 23% uppger att de tror att Winston Chuyrchill aldrig existerat, då känns det onekligen dystert.

Studien, som även citeras i SvD, är ett hårt slag för oss som envist hävdar Storbritanniens kulturella och historiska överlägsenhet över exempelvis USA. Kanske kommer vi framöver få se klipp på YouTube där britter svarar fel på ”uppenbara” frågor istället för amerikaner, så vi europeer (well, förutom just britterna då) får känna oss överlägsna.

Samtidigt kanske man ska vara tacksam över att studien inte görs i Sverige, eftersom det finns en uppenbar risk att folk helt enkelt vet mindre än vad vi tror. Undrar hur många svenskar som skulle säga att Gustav Vasa var en myt, eller att Carl Hamilton (agenten, inte folkpartisten) faktiskt har funnits?

För en roande, om än kanske något förenklad, genomgång av hur mycket Sverige faktiskt betalade för Älvsborgs fästning, rekommenderas Pang Prego från måndag 28/1. 31:20 in på klippet ges en mycket uppfriskande liten historielektion. Tipstack till Pernilla!

Vad lär vi oss av detta? För det första, betalar man 150 000 riksdaler för en borg kan det vara läge att satsa på att stärka sin äganderätt. Man får lätt en bild av hur Johan III förnöjt såg till att få ett skrivet kvitto på fästningen och därmed lät sig nöja… För det andra, Göteborgs särställning i landet torde vara styrkt med tanke på hur högt den värderats inte en, utan två gånger. Och för det tredje. Enligt Pang Prego motsvarar den andra lösensumman en dryg biljon i dagens penningvärde. Antag att vi behållit pengarna. Låt dem växa med någon slags genomsnittlig tillväxt – vad hade vi kunnat få för dem istället?

På www.historia.se, en sida inriktad på statistisk historia, kan man jämföra olika årtal (dock inte längre tillbaka än år 1800) för att få en bild av till exempel tillväxten under tiden. För 1800-2005 anges en tillväxt av nästan 190 ggr. 190 biljoner kronor, vad kunde vi göra med dem, om man investerat pengarna i något annat än att köpa tillbaka borgen?

För en tid sedan publicerades en intressant artikel på Svenska Dagbladets ”Under Strecket”, om en teori som kanske är mer underhållande än sannolik. Det är en fortsättning på en gammal tradition av att hävda att de platser som talas om i gamla myter (i detta fall Illiaden och Odyssén) är belägna på ett eller annat ställe, gärna där man själv råkar bo. Enligt artikeln har den italienske författaren Felice Vinci i sin bok argumenterat för att det hav som Odysseus irrar runt på är Östersjön – Troja ligger i sydöstra Findland, Ithaka (Odysseus hemö) i den danska skärgården söder om Fyn, etc.

Vince menar att de nordiska länderna för ca 4000 år sedan upplevde en guldålder, med behagligt klimat, högkultur och utvecklad handel. Under denna tid ska det trojanska kriget ha utspelat sig, men klimatförändringar skiftade senare Europas kulturella center söderut, till Medelhavet.

Trovärdigt? Nja, jag är nog skeptisk. Även om författaren är italiensk och därför inte lika enkelt kan avfärdas som handlandes i någon form av egenintresse kan man inte undgå att jämföra med Olof Rudbecks försök att med kanska luftig argumentation placera Atlantis till Skandinavien. Däremot är det intressant att notera att Vince själv påpekar att teorin är falsifierbar, en antik högkultur i Skandinavien skulle givetvis ha lämnat arkeologiska spår efter sig. Jag tror dock jag väljer att se den som inte bara falsifierbar utan även falsifierad – det råder knappast någon brist på utgrävningar, jag tror inte det är för djärvt att säga ”vi skulle ha hittat något”.

Icke desto mindre var det en intressant artikel – och vill man kan man ju läsa boken med motiveringen att författaren är kärnfysiker. Kanske är den något fantasifulla tolkningen helt enkelt ett utryckssätt för den frihet man upplever när man rör sig från en vetenskap till en annan. Och sämre anledningar till att skriva böcker kan man ju hitta på.