Inblick och utblick

Under Strecket på SvD berättas idag att Immanuel Kants bok ”Über Pädagogik” har översatts till svenska. Den gode filosofen verkar ha en hel del tankar om uppfostran (framförallt i skolåldern) – vissa av dem kanske inte helt i linje med vad vi tycker numera, andra lika giltiga nu som förr. Så om man varsamt ignorerar att ”förströelse uppfattar han som all uppfostrans fiende; romanläsning är mest till skada” kan man finna stöd för den mycket moderna åsikten att barn ingalunda mår bäst av att alltid få som de vill. Inte heller bör barnet skambeläggas (stoppar det fingrarna i munnen ska det upplysas om att sådant inte är brukligt, inte åthutas med ett ”Fy, skäms!”), såvida det inte ljuger.

Intressantast är dock Kants tankar om var uppfostran ska syfta till. Frågan är viktig för filosofen, som menar att uppfostran är det som skiljer människan från djuren – ”Människan kan bara bli människa genom uppfostran”. För Kant går syftet hand i hand med hans övriga moralfilosofi; syftet med att uppfostra ett barn är att det när det blivit vuxet ska följa det kategoriska imperativet. Detta uppnås under det sista stadiet av uppfostran, moraliseringen – de tre föregående är disciplinering (lära sig att man inte bara kan göra som man vill), kultivering (lära sig färdigheter, som läsning och musik) och civilisering (lära sig det som idag kallas social kompetens).

Kan verkar över huvud taget ha en mycket mer välvillig inställning till ordet ”disciplin” än vad som(åtminstone artikelförfattaren anser) är gängse i samhället. Kant såg, på ett sätt som är främmande i mycket av dagens debatt, disciplin inte som en motsats till frihet, utan snarare som en förutsättning (ett resonemang som påminner det Tom Holland för om spartanerna, i sin utmärkta bok ”Persian Fire”). Kant skiljer dock på den eftersträvansvärda disciplinen och det han kallar dressyr, kadaverdisciplin utan eftertanke, lydnad som egenvärde – istället handlar allt, enligt Kant, om att lära barnet att tänka själv, men i sina tankar följa vissa eftersträvansvärda moraliska principer (som det kategoriska imperativet).

Uppfostran med syfte att skapa självständigt tänkande individer med en tydlig moralisk kompass, och med disciplin som ett viktigt verktyg, men inte som egenvärde – det låter som att scoutrörelsen varit framme och kikat lite i boken…

Intressant var det i alla fall, och boken skulle säkert vara ett välkommet tillskott till litteraturen för såväl professionella pedagoger som oss amatörer.