Vad får man för nästan tvåhundra biljoner nuförtiden?
29 januari 2008 at 00:28 | In historia | 5 CommentsTags: göteborg, historia, pengar
För en roande, om än kanske något förenklad, genomgång av hur mycket Sverige faktiskt betalade för Älvsborgs fästning, rekommenderas Pang Prego från måndag 28/1. 31:20 in på klippet ges en mycket uppfriskande liten historielektion. Tipstack till Pernilla!
Vad lär vi oss av detta? För det första, betalar man 150 000 riksdaler för en borg kan det vara läge att satsa på att stärka sin äganderätt. Man får lätt en bild av hur Johan III förnöjt såg till att få ett skrivet kvitto på fästningen och därmed lät sig nöja… För det andra, Göteborgs särställning i landet torde vara styrkt med tanke på hur högt den värderats inte en, utan två gånger. Och för det tredje. Enligt Pang Prego motsvarar den andra lösensumman en dryg biljon i dagens penningvärde. Antag att vi behållit pengarna. Låt dem växa med någon slags genomsnittlig tillväxt – vad hade vi kunnat få för dem istället?
På www.historia.se, en sida inriktad på statistisk historia, kan man jämföra olika årtal (dock inte längre tillbaka än år 1800) för att få en bild av till exempel tillväxten under tiden. För 1800-2005 anges en tillväxt av nästan 190 ggr. 190 biljoner kronor, vad kunde vi göra med dem, om man investerat pengarna i något annat än att köpa tillbaka borgen?
Slutstuderat för den morddömde läkarstudenten
27 januari 2008 at 16:26 | In politik, utbildning | 2 CommentsTags: brott och straff, politik, utbildning
I DN kan man läsa att den morddömde läkarstudenten vid Karolinska Institutet nu har fråntagits behörigheten att läsa vidare. Inte på grund av sitt brott, utan för att betyget han antogs på visade sig vara en förfalskning, något som upptäcktes vid den granskning av fallet som gjordes. Smidigt, kan man tycka – en person som många upplever problematisk att ha som läkare blir av med möjligheten att bli det, utan att man för den sakens skull tvingas explicit frånta honom behörigheten som konsekvens av ett brott han dömts för men vars straff han faktiskt avtjänat. Hade det varit ett land vars rättsäkerhet man fäst mindre tilltro till än Sverige skulle det ha varit svårt att inte tänka sig att lösningen var fabricerad…
Samtidigt tycker jag det är lite problematiskt att frågan nu inte prövas ordentligt. Kan man bli läkare om man har dömts för mord? Rektor på Karolinska Institutet verkar inte tycka det. ”- Ska morddömda kunna utbilda sig till läkare? Regeringen borde överväga, ja, se till att, dessa ansökningar körs mot brottsregistret. Det görs redan nu till lärarutbildningarna. Och vilka brott är det i så fall mer än mord som man inte får ha begått?” säger rektorn i DN:s artikel. Även de artiklar som publicerades i samband med avslöjandet i höstas var tydligt inriktade på att det var ett systemfel om en dömd mördare kunde bli läkare.
Jag är själv mer kluven i frågan. Inte så att jag med glädje skulle gå till en läkare som jag visste hade begått grova brott, självklart. Men som alltid handlar det om mer än bara personliga känslor när man bygger ett system av de som får och de som inte får. För dessvärre sätter den folkstorm som blåste upp i höstas fingret på en ganska öm punkt i samhället – vi bygger vårt rättsystem på principen om rehabiliterande vård, och som princip ska man efter ett avtjänat fängelsestraff anses ha sonat sitt brott och återupptas i samhället. Men vi verkar inte direkt fästa någon tilltro till denna princip.
När man nu har lyckats undvika att ta ställning i just detta fall vore det dock inte fel att försöka besvara den fråga som KI:s rektor ställer sig. De som med sådan emfas inskärper att en mördare inte kan bli läkare bör även svara på vilka andra brott som man inte får ha begått. Och vilka övriga yrken som ska låsas. Kan man vara revisor, kärnkraftsinspektör, yrkesmilitär eller jurist? Klarar man sig om man inte mördat någon, utan ”bara” misshandlat? Hotat? Stulit? Jag misstänker att det är svårare att svara stringent på de frågorna än det är att säga ”Staten måste förbjuda”.
För övrigt kan jag inte annat än att hålla med KI:s rektor på en annan punkt – det kan inte vara acceptabelt att man kan komma in på vare sig läkarutbildningen eller någon annan med förfalskade betyg. En kommentar från VHS:s sida om hur de tänker agera vore nog på sin plats.
Östersjön som skådeplats för Odyssén?
25 januari 2008 at 16:59 | In historia | 3 CommentsTags: antiken, historia, sverige
För en tid sedan publicerades en intressant artikel på Svenska Dagbladets ”Under Strecket”, om en teori som kanske är mer underhållande än sannolik. Det är en fortsättning på en gammal tradition av att hävda att de platser som talas om i gamla myter (i detta fall Illiaden och Odyssén) är belägna på ett eller annat ställe, gärna där man själv råkar bo. Enligt artikeln har den italienske författaren Felice Vinci i sin bok argumenterat för att det hav som Odysseus irrar runt på är Östersjön – Troja ligger i sydöstra Findland, Ithaka (Odysseus hemö) i den danska skärgården söder om Fyn, etc.
Vince menar att de nordiska länderna för ca 4000 år sedan upplevde en guldålder, med behagligt klimat, högkultur och utvecklad handel. Under denna tid ska det trojanska kriget ha utspelat sig, men klimatförändringar skiftade senare Europas kulturella center söderut, till Medelhavet.
Trovärdigt? Nja, jag är nog skeptisk. Även om författaren är italiensk och därför inte lika enkelt kan avfärdas som handlandes i någon form av egenintresse kan man inte undgå att jämföra med Olof Rudbecks försök att med kanska luftig argumentation placera Atlantis till Skandinavien. Däremot är det intressant att notera att Vince själv påpekar att teorin är falsifierbar, en antik högkultur i Skandinavien skulle givetvis ha lämnat arkeologiska spår efter sig. Jag tror dock jag väljer att se den som inte bara falsifierbar utan även falsifierad – det råder knappast någon brist på utgrävningar, jag tror inte det är för djärvt att säga ”vi skulle ha hittat något”.
Icke desto mindre var det en intressant artikel – och vill man kan man ju läsa boken med motiveringen att författaren är kärnfysiker. Kanske är den något fantasifulla tolkningen helt enkelt ett utryckssätt för den frihet man upplever när man rör sig från en vetenskap till en annan. Och sämre anledningar till att skriva böcker kan man ju hitta på.
Studio ett om kärnkraft
20 januari 2008 at 01:36 | In miljö | 3 CommentsTags: kärnkraft, miljö
I fredagens avsnitt av P1:s depattprogram Studio Ett (från 10:45 in i ljudklippet) diskuterades det uppsving som kärnkraften upplevt de senaste åren – eller, kanske som kärnkraftens förespråkare önskar att man upplevt. Det var nämligen intressant att notera hur Hans Blix beskrev just en renässans för kärnkraft, med pågående och projekterade nybyggen i många länder. Chalmersprofessorn Christian Azar, däremot, såg inte trenden som lika tydlig utan pekade på att kärnkraft fortfarande är av marginell betydelse i exempelvis Kina – i landet finns elva reaktorer, och trots en mycket ambitiös utökningsplan är det bara en handfull under byggnad för närvarande. Likaledes har antalet aktiva reaktorer i världen faktiskt minskat något under de senaste fem åren, även om det finns planer på stark utbyggnad.
Även på frågan om huruvida utökad kärnkraft var positivt eller negativt skilde sig åsikterna. Medan Blix i huvudsak var positiv pekade Azar framförallt på risker för kärnvapenspridning (riskerna för olyckor berördes bara kort, och avfallsfrågan inte alls). Det påpekades att reaktorer i sig inte medför några särskilda risker för karnvapenproduktion (man får anta att de utgår från de reaktortyper som inte producerar plutonium), utan att det är anrikningsanläggningar som är problemet. Blix anförde Sydkorea som ett positivt exempel på ett land med ett civilt kärnkraftsprogram som har avstått från egna anrikningsanläggningar och därmed inte har möjlighet att dölja ett vapenprogram. Samtidigt kan man fråga sig varför ett land som Iran, som knappast har någon anledning att lita på västvärldens goda vilja, skulle göra sig beroende av bränsletillförsel utifrån.
Det var en intressant diskussion; om man är rimligt insatt kanske den inte tillför så mycket nytt i frågan om för- och nackdelar med kärnkraft i fler länder (det var synd att de inte hann komma in på mer detaljer kring icke-spridningsavtalet). Däremot är det tänkvärt hur de två mycket initierade debattörerna tolkade situationen (verklig renässans eller inte) på så skilda sätt. Står kärnkraften inför en ny guldålder? Det verkar onekligen så på den uppmärksamhet som frågan har väckt i media den senaste, och positiv uppmärksamhet kan förstås sägas vara en (tillräcklig?) beståndsdel i ett uppsving. Samtidigt finns det skäl att vara skeptisk när uppsvinget används som bas i argumentation för en utbyggnad, och argumentation för utbyggnad ses som ett uppsving – cirkelresonemang uppstår lätt…
För övrigt verkar Frankrikes president, Nicolas Sarkozy, inte bara tro att ett uppsving kommer – han arbetar hårt med att skapa ett (givetvis med fransk teknik).
Hur mår USA:s demokrati?
16 januari 2008 at 18:20 | In politik | 3 CommentsTags: demokrati, politik, USA
Fick en intressant länk av Sara-Linnéa i går, till en (visserligen något gammal) artikel av Naomi Wolf i The Huffington Post. Artikeln handlar om ”Ten Steps To Close Down an Open Society”, och gör jämförelser mellan utvecklingen i USA efter elfte september och hur olika samhällen under 1900-talet utvecklats i riktning mot diktatur. Framförallt Tyskland, Italien och Kina jämförs, men också Tjeckoslovakien, Chile och andra länder.
Författarens huvudtes är inte enbart att USA:s demokratiska struktur sakta men säkert eroderas, utan också att detta får ske delvis för att det amerikanska folket i allmänhet är så ovana vid tanken på sin demokrati som hotad att man inte ser behovet av att försvara den. Huruvida detta är sant är förstås svårt att uttala sig om, men jag noterade att min instinktiva reaktion på artikeln är att avfärda den för att ”det kan inte hända i USA” – precis den sorts reaktion som gör att man inte finner det värt att motverka utvecklingen. Jämförelsen mellan Guantanamobasen och Gulag är elak och känns djupt orättvis, men det gör inte att den saknar relevans.
Intressant är också att notera att artikelförfattaren i slutet av artikeln påpekar att detta inte är ett problem som är begränsat till Bushadministrationen, eller ens till en republikansk president, utan pekar på risken att oavsett vem som väljs kommer nästa president frestas att använda sina nya maktmedel för att göra det som han eller hon anser vara nödvändigt för samhället. Hur reagerar vi då? Europa har i min mening vant sig vid att allt som är dåligt med USA beror på Bush, och republikanerna. Vad blir reaktionen om nyvald president använder sina utomordentliga befogenheter till att på ett odemokratiskt sätt genomdriva radikalt minskade utsläpp av växthusgaser?
Baserat på magkänsla tror jag inte att USA kommer komma i närheten av den ofrihet som Tyskland hade på 30-talet, eller Chile under Pinochet. Men det finns onekligen en del oroande tendenser, och oron för dessa förtjänar att tas på allvar.
Någon form av programförklaring
16 januari 2008 at 18:19 | In Okategoriserade | 1 CommentNär jag startade bloggen för några veckor sedan var jag inte säker på att det var en bra idé. Det är jag fortfarande inte, men jag är tillräckligt säker för att fortsätta försöket. Alltså kommer här vad jag kallat min programförklaring – syftet med bloggen.
Jag bloggar därför att jag tillbringar mycket tid med att läsa diverse olika saker (företrädesvis på nätet), och reagera på dessa. Mestadels gör jag det via ICQ eller mail, men jag hoppas nå en större publik, och strukturera mina tanker lite bättre, på det här sättet. Jag kommer skriva om allt möjligt, med tonvikt på de frågor som intresserar mig – politik, miljö, vetenskap och scouting. Jag har inga ambitioner om att stå för en ofelbar sanning, eller ens alltid glasklart stringenta resonemang. Men jag hoppas att jag kan bidra med en del insikter, sammankopplingar och kommentarer som ökar utbytet av det jag kommenterar.
I tillägg till detta, ganska seriösa, kommer det förstås komma upp en del annat – krönikor eller webbserier som roat mig, kommentarer på händelser eller vad som helst som jag vill dela med mig av. Däremot är det inte min avsikt att blogga om mig själv, eller vad som händer i mitt liv; vill man veta det får man göra sig besväret att träffa mig (traditionellt gör man det lättast på en fika, lunch, scoutmöte eller i datasalen. Dock finns gott om andra möjligheter!).
Jag välkomnar alla (hmm, nåja, nästan alla) kommentarer, och hoppas på stimulerande utbyten. Trevlig läsning!
/Wilhelm
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
